Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom langt bort fran vag och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, sa att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner sa förunderligt ifran ditt bara har,
och din panna är som bagiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad gar
och lyser genom varliga slanen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmal och frid;
knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fallans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar,
Nu ga Dalarnes ynglingar och flickor par om par;
du är utvald framför andra, du är önskad av en var,
vad gar du da ensam och begrundar?
Du är som jungfrun, kommen fran sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka pa de ord
hon förnummit och de under hon fatt smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder mande sörja, att du strövar sa allen.
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,
och i skogen gar den slaende björnen.
Ack, den rosen som du haller är ditt tecken och din vard,
den är bringad av en ängel fran en salig örtagard:
du kan trampa pa ormar och törnen.
Ja, den stralen som ligger sa blänkande och lang
ifran aftonrodnans fäste över Siljan --
du kunde ga till paradis i kväll din brudegang
pa den smala och skälvande tiljan.